En vacker vårdag 1983 var fem pojkar, isina bästa år (rent hormonellt sett), ute och lattjade, precissom de brukade. Ty de fem, vars namn var Danne, Gurka, Fitzi, Slem Jemoch Pirre, var goda vänner och brukade tillbringa dagarna tillsammansi vått och torrt, precis som i alla pojkböcker. Och såvar fallet även denna dag. Den enda skillnaden var den att någoneller några hade fått en väldigt god idé. Nämligenatt de, just de fem, skulle starta ett band tillsammans. "Ja, det görvi!" skrek alla i munnen på varandra. "Men vad ska vi heta?" skreknågon. "DTR!" vrålade någon annan. "Ja!" instämdede andra. Sagt och gjort. Punkbandet DTR hade bildats någonstansi Berga i den lilla idylliska staden Linköping.

Efter att ha skrivit några hits och dessutom kommit på vadDTR skulle vara en förkortning för, var det dags att skaffa instrument.Det blev allt för
tröttsamt att alltid snylta på andras instrument, som dengången då grabbarna hade sin första spelning i Österbergaskolansaula samma vår, bara för att ta ett exempel. Men under tidenrepades det flitigt på akustiska gitarrer och lådor hemma hosDanne. Tills den glädjerika dag då trummor, gitarrer och förstärkarevar införskaffade. Och dessutom Ridhusgatans dag- och fritidshem (medviss tvekan) var villiga att låna ut replokal på helgerna.En tung och svettig höst låg framför dessa tonåringaroch deras aggressioner.

Sommaren 84 beslöt den dynamiska kvintetten att flytta till entrevligare
replokal. Nämligen till Gamla Busscentralen. Ett övergivetruckel som de fick dela med Raped Teenagers, i väntan på Kommunensbeslut. Det blev en kreativ sommar med renovering och spelningar i dengamla busscentralen. Ända tills kommunens beslut att riva kåkentill förmån för fåniga parkeringsplatser satte stoppför pojkarnas drömmar om en lokal där alla kunde träffasoch ha det mysigt. Men detta ledde också till att de fick förturi den nyrenoverade Gamla Maskinskyltsfabriken (numera Skylten). En nedlagdfabrik med massor av replokaler.

Kanske var detta början på slutet för de fem killar,som hade så höga förhoppningar. Allting kändes trögare,på något sett. Låtarna blev dystrare och medlemmarnafärre. Först lämnade Pirre (Pierre Thorsson) DTR, närhans handboll blev allt viktigare. Och sedan var det Dannes tur att lämnade resterande tre. Var det Maskinskyltsfabrikens förbannelse som hadeslagit in, eller var det bara ålderdomen. Ja, något var deti alla fall som fick Gurka, Fitzi och Slem Jem att kasta in den någotillaluktande handduken hösten 85. Death To the Regime hade möttsin egen död.

I dag lever de på varsitt håll. Slem Jem pysslar fortfarandemed sitt enmansprojekt Unculture Club, som han började med 84. Fitzinådde en viss framgång i bandet Identity innan han såldebasen. Pirre har ju varit med i OS. Gurka spelar säkert volleyboll,om inget oväntat har hänt. Vad Danne gör är det svårtatt veta. Kanske står han på någon osig restaurang iGöteborg och steker ägg. Är det någon som vet ärdet bara att höra av sig.