Det gitarrmättade introt för tankarna till boogierockens grundare och (enda?) förgrundsfigurer AC/DC, men det alltför basiga och fritidsgårdsgitarrljudet skulle Angus Young dock aldrig kunna skriva under på. Sången drunknar i ett kraftigt reverb som tar udden av den i övrigt kompetenta vers- och refrängmelodin. På tal om refrängen så lär man sig den direkt och den sätter sig i bakhuvudet och jag kommer på mig själv med att gå och nynna på den då och då några dagar efteråt. Det instrumentala mellanpartiet saknar mening och gitarrsolot lämnar en del i övrigt att önska. För övrigt går mina tankar till countrydrottningen Dolly Partons låt med samma namn – är detta månne en pastisch?
Ett glättigt syntintro och plötsligt är det som om jag förflyttats 20 år bakåt i tiden och kravlat in i en spelkonsol till ett Nintendo 8 bitars och befinner mig mitt inne i Kid Icarus, Solstice eller någon annan tv-spelsklassiker. Illusionen bryts dock när resten av kompet kommer in och stressar upp tempot något. Osökt kommer jag att tänka på Doktor Kosmos låt Bredäng Centrum som kom på skivan Reportage! ifrån 2002. Tankarna går även till tysk industrirock, typ Kraftwerk. En kompetent trummis och basist lyfter låten på slutet och refrängen känns naturlig och medryckande framåt slutet på låten! En snabb fade-out på slutet känns dock inte så punkig!
Gitarrintrot för tankarna till soundet hos tidiga Iron Maiden, men påminner samtidigt om när min bror kopplade in sin Gibson-kopia i en Peavy Bandit 112 65W och drog på stenhög volym genom väggen. Gitarrtemat i början av låten som återkommer mot slutet är rikigt bra. Basen ligger hela tiden långt fram i ljudbilden vilket bidrar till låtens drivande karaktär. Den gnagande och allestädes närvarande hihaten som ligger ovanpå allt annat blir efter ett par minuter ganska enerverande. Låten har inte mycket till sångmelodi, utan bygger uteslutande på de instrumentala delarna. De malande keyboardmattorna i bakgrunden påminner om när hårdrocksgrupper i mitten på 80-talet ville bredda sitt sound och lägga syntmattor i kompet för att kunna tänka mer på att se bra ut och lägga imponerande gitarrsolon och konceptet funkar även i detta sammanhang ljudbildsmässigt!
Låten skulle kunna gå på maxvolym i vilken A-traktor som helst i detta land och textraden om att sångaren älskar det svenska folket för tankarna till den ”nationalromantiska” rocken som gjordes allmänt känd av band som Ultimathule på 90-talet. Det är högst tveksamt om budskapet är detsamma för Järntvätt dock! Gitarristen hintar även att han lyssnat på gammal hederlig rock n’ roll i de korta mellanspelen.
Ett hetsigt, snyggt och genomtänkt ös-intro drar igång låten. Ljudbilden påminner om Iron Maidens mästerverk Somewhere In Time från 1986 om än mycket mer ostädad. Sångstilen och även låten i sig påminner starkt om Motörhead. Versen lovar gott inför refrängen, men just första refrängen känns lite som ett antiklimax. Väl till andra refrängen lossnar det och sångaren levererar med desperation i rösten den ödesmättade titeln: Hon e me barn! O-ohandet i bakgrunden känns väl placerat – givetvis i gammal hederlig hockeykörsstil! Outrot med samma syntiga gitarrsound som introt rundar av låten på ett snyggt sätt!
Något så ovanligt som ett intro på akustisk gitarr kickar igång låten. Det är dock inte många sekunder den får innan elguran kommer in och ostämt tar över. När så versen kommit igång är den akustiska gitarren som bortblåst ur ljudbilden ända till det lugna instrumentala mellanpartiet som kommer in efter 2 minuter. Detta mellanparti saknar dock mening bortsett från att ge en halvtempo-paus i det hetsiga fyrtaktsdunkandet. Texten är censurerad vilket förtar något av effekten i densamma. Återigen går tankarna till Motörhead och kanske beror det på att trummisens matande stil påminner starkt om Mickey Dee i nämnda band.
Här har vi en sångerska som gör skäl av namnet och kan ta ton på ett medryckande sätt. Det dämpade gitarrintrot med bas- och trummarkeringar på varje fjärdedel får tankarna att gå till ett tuggande godståg på det amerikanska goods train. Låten bryts av och ett taskigt trumfill påbörjar del två som är ett instrumentalt malande i någon minut med ett gitarrsolo som man väl hört bättre. Den matande plektrumbasen i slutet får mig att tänka en tuggande bussdiesel på en 10 – 12 liter och är det som gör att jag skulle vilja att låtens andra parti inte gick över så fort!
Denna numera klassiker är en låt man tycker om på samma sätt som man gillar Eddie Meduza; man accepterar det och hyllar det för sin kultighet! Den musikaliska kvalitén kan dock diskuteras å det kraftigaste: Trumljudet är inte värdigt namnet och denna låt tar verkligen konceptet falsksångspop till en ny nivå! Detta koncept som för övrigt göteborgssonen Håkan Hellström populariserat på 2000-talet. Det är dock tveksamt om han fått inspirationen av Spy, som det fräcka bandnamnet till trots får mig att vilja, just det, spy.
Låten kickar igång med ett gammalt hederligt trum/basintro som följs av det nästan flamencoinspirerade gitarrkompet. Ett påkostat sångarrangemang på refrängen med bakgrundssång lyfter intrycket betydligt. Låten och kanske framförallt soundet för tankarna till tv-musik från 70-talet á la Georg Riedel, Jojje Wadenius mfl. och det är ingen liten ära att nämnas i samma sammanhang som dessa giganter. Mastringen lämnar en del i övrigt att önska, men framåt slutet lyfter det instrumentala partiet låten och man önskar nästan att den inte tog slut så fort…
Något så ovanligt som en riktigt duktig kombination av basist och trummis lyfter intrycket omedelbart. Detta omsluts av den kexchokladigt frasiga gitarristen som istället för att få en att associera till en hårt pressad Marshallstärkare snarare för tankarna till en panasonic-bandspelare uppskruvad alldeles för högt alldeles för många gånger! Den överdrivna reverben på sången fungerar absolut i sammanhanget och skapar en totalt sett välljudande ljudbild. Här plågas vi inte av en massa utdragna instrumentala partier bortsett från ett litet stick i låtens mitt. Låten får sagt vad den vill och det på kort tid! Det enda som finns att klaga på här är möjligen det undermåliga uttalet av det engelska språket som hela gruppen får stå för…
Titeln är ju minst sagt pubertal och även introt som väl är en sampling av någon kyrka i Linköpingstrakten. Själva låten kommer smygande in och låter nästan Black Sabbath i ett par takter, innan versen börjar på allvar och då uppdagar sig en helt ny genre: trallpunksblackmetal! Det är som att Dark Funeral eller Slayer möter Dennis och Dom Blå Apelsinerna i en upptempo-två-takts-dödsmetal-polka! På något sätt får de ihop det och det blir trovärdigt! Refrängen sätter sig dessutom direkt och gnager sig in i pannbenet! Texten i övrigt lämnar väl en del i övrigt att önska, men versen känns ändå mest som transportsträcka mellan de klämkäcka refrängerna!
Johnny Rotten kör sångintrot. Nej men faktum att sångaren till en början låter slående lik punklegenden från Sex Pistols. Det går inte att uppfatta ett ord av texten, men den goa’ köttiga mattan av gitarrkomp är det som gör låten värd att lyssna på. BB. King gitarriffet är det som är minnesvärt och det dröjer inte många sekunder innan låten är över. Tack!
Några sekunders oväsen och det är med nöd och näppe man urskiljer en melodi i kompet… Hasse Mattsson…
Ett långt instrumentalintro påminner sound-mässigt om Ebba Gröns alster i slutet av deras karriär. Det korta basintensiva partiet strax innan versen börjar låter som Kiss från sent sjuttiotal med Gene Simmons-aktigt plektrummatande på basen. Refrängen sitter som en smäck och biter sig fast. När man sedan tror att låten är slut så är den inte det, utan ett par extra refränger får man på köpet!
Det nästan progressiva introt får en osökt att tänka på industrirock: någonstans i ett tyskt stålverk står Zeb & the Fast Ones och lirar. I ”Första klass” är det mycket text som ska ut på kort tid och dessutom ska det finnas plats för 2 gitarrsolon av rock-ösig karaktär och gitarrstick slutet: här går det alltså undan. Gitarrljudet påminner om Ace Frehleys och troligtvis är det en Les Paul kopia tryckt genom en Marshallstärkare gitarristen spelar på. I slutet får man några sekunders go Hockeykör och hade man inte vetat bättre kunde man tro att det var rövarna i Tage Danielssons filmatisering av Ronja Rövardotter som klämmer i runt bordet i borgen.
I ovan nämnda stålverk fortsätter Zeb & the
Fast Ones med 2000 år. Låten bygger på gitarriffande
och komp mer än sången, men trots det får de in ett politiskt
budskap om riskerna med industrialisering och det moderna datoriserade
samhället, som säkert framstod som skrämmande då låten
spelades in.
I slutet är det lite sköna industriljudeffekter, eller ska
det föreställa något som sprängs? Säkerligen
var det på den tiden riktigt hi-tech med fräcka ljudeffekter!
Kakburkar! En del av ljudbilden är definitivt kakburkar! Även en hel del andra köksutensilier verkar brukas i slagverket! Innovativt. Kanske är detta det som Pink Floyd försökte åstadkomma när de nån gång på 70-talet efter att Syd Barret lämnat bandet bestämde sig för att göra en platta helt utan sina instrument, utan bara genom att spela på saker de kunde hitta hemma. Till historien hör att de gav upp projektet och spelade in en riktig platta, men ambitionen fanns där! Kanske har Baader-Meinhof här gått hela vägen? ”Det kommer blod när vi spyr…” Budskapet är solklart!
De första sekunderna undrar man på vilken planet man hamnat, men sen kommer själva temat igång och plötsligt är man medryckt! Unison gitarr och bas samt kastanjetter överst i ljudbilden: oslagbart och underskattat. Den akustiska gitarren i högra kanalen som under första vändan av temat fullständigt går lös i flippade figurer och under andra vändan (och fortsättningsvis) ligger på sköna baktaktsackord är på något sätt själva behållningen! Resultatet blir en mix av rysk folkmusik med balalajka och studsande kosacker och av flamenco. Givetvis kryddat med ett punkigt sound!
Klassiskt punkigt sound, klassiskt punkigt ös, klassiskt punkig hockey-kör på refrängen, klassiskt hetsig trummis och en gitarrist som knappt hinner med! Klassiskt!
Gitarrintrot låter som någon som försöker spela fiol på en katt; ostämt är bara förnamnet! Sedan följer något som troligtvis är en melodi, kanske till och med vers och refräng, varpå låten avslutas med ett malplacerat outro. Nej. Det här är inte bra!
De första sekunderna låter som ett tåg på
avstånd. Efter sisådär 15 sekunder är det mer som
att bli överkörd av samma tåg. Och så cowbell och
jag är såld. ”Fellas, you got what appears to be… A dynamite
sound here. But, I could’a used a little more cowbell!” Alla låtar
med cowbell hamnar med automatik högre upp på rankingen!
Men seriöst, vilket språk sjunger han på? Kanske är
det Bad Bones-soundet, men sången drunknar i gitarrmattan, som visserligen
låter rätt ok. Och visst avslutas allt med det gamla hederliga
rundgångstjutet från gitarrstärkaren!
Bara bandnamnet ”Kurt i Kuvös”, obetalbart! Världens kortaste intro avlöses av en falsksjungen vers som följs upp av refrängen där de övriga bandmedlemmarna fyller på i en hockeykör. Låten är punkigt kort och det bestående intrycket är att det också är sådär punkigt otajt, vilket faktiskt gör låten i det närmaste svängig! Mixen lämnar inte mycket i övrigt att önska – soundmässigt påminner det här om Kiss i studio från 70-talet, bortsett från att sången ligger en gnutta lågt mixad…
Till skillnad från den föregående låten så hänger den här ihop och är mycket tightare och det görs till och med plats för ett uppfriskande litet mellanspel! Faktum är att det här både svänger och hänger ihop! Det finns dessutom en antydan till refräng som sätter sig på minnet – kan detta ha varit 80-talets örhänge i Linköping?
Efter några sekunder är det någon som kräks på micken och sen drar låten igång. Intro-soundet är verkligen Motörhead upp i dagen. Köttig bas och mycket trummor! När sången kommer igång tänker jag på Ronja Rövardotter-filmatiseringen av Tage Danielsson. Någon sorts kvasi-tenor-rövar-kör, kanske i Mattisborgen(?), gapar ut vad som snarast är låtens tema. Nja, Kurt i Kuvös övertygar inte här trots att outrot bjuder på hela 4 ackord! Punkrekord!
Under introt känns det som om jag befinner mig på vilken dödsmetallspelning som helst i Borås. Ett överdistat gitarrljud över trummorna i jättetempo! Versen har någon sorts call-and-response grej på gång mellan två sångare där den ena låter som plockad ur någon sorts nazi-film med propagerande gäll röst! Faktum är att det här mycket väl, åtminstone sound-mässigt, skulle kunna vara Slayer eller Dark Funeral. Denna gång bjuds vi dessutom – hör och häpna – på två gitarrsolon! Vackert!
Introt och versen hänger ihop på ett snyggt sätt och för första gången på en sisådär 10 låtar på skivan känns det som en låt som har tydlig struktur i klassiskt rockstuk med verser och refräng! Gitarristen bjuder på solo även den här gången och lyckas till och med övertyga! Det påminner om gammal hederlig 70talsrock a la Led Zeppelin eller Black Sabbath bortsett från att de banden hade extremt karismatiska sångare, vilket man i ärlighetens namn saknar hos Meat Eaters!
Vad vi har är en jättebasig virvel som tar över hela ljudbilden med nån sorts gitarrivande i bakgrunden… Över detta ligger Arne Weise och pratar…
Nej. Den här låten har en sak och det är ett tempobyte, vilket väl förvisso förvaltas väl. Men… Nej.
Ulf Dageby på droger verkar sjunga lead i Zpamhead! Det här är så tvättäkta punk med gitarrmellanspelen på vad som verkar vara en riktigt risigt rattad Marshall-stärkare! För en gångs skull ligger sången högt i mixen och sången kan (nästan) uppfattas. Det verkar som att mastervolymen på det här spåret ligger och svajar lite!
Det som gör att man vet att det inte är just Ulf Dageby
som sjunger i Zpamhead är när en minst sagt grov Östgötadialekt
presenterar låten! Denna sång bär ett viktigt budskap,
nämligen: repa inte lacken! Kommentarer är överflödiga.
