Tidig höst 1979. Jag var 23 år och första gången i Sverige. Min svenska flickvän hade tjatat med mig till kalla norden för att träffa mina nya svärföräldrar och hennes två bröder. När den yngste av bröderna skulle till en lokal punkspelning tredje kvällen såg jag chansen att slippa den oätliga svenska maten och obegripliga teveprogram.
Vid den här tiden var jag redan etablerad i Londons rock/punkscen. Det skulle bli roligt att möta svensk punk på den närbelägna fritidsgården. Jag minns hur jag tyckte synd om det genomusla förbandet. Publiken var uppenbarligen där för något annat. Vid ca 20.30 kom så den bästa debutspelning jag någonsin sett. Chock! Chock igen! Och igen! Igen! Jag bara gapade. Jag tänkte; ska rockens historia skrivas av fyra finniga yngligar från Sverige? MAcKT intog Kvinnebygårdens scen med attityd som hör till mer rutinerade band. Det fanns en självklarhet redan från början. Låtskrivandet kändes moget med ettrigt punkiga riff och tydliga refränger. Utspelet var stöddigt men aldrig utan humor. Som A/R-ansvarig för ett framgångsrikt engelskt skivbolag kändes det naturligt att kontakta grabbarna redan där och då, just den kvällen. En kontakt som höll i sig ända till slutet.

MAcKT bildades i Linköping tidigt 1979 av trummisen Tomas "Tjomme" Holmberg, sångaren Göran "Batte" Trangius, gitarristen Magnus "Mange" Axelsson och basisten Jan "Auwa" Altsjö. Tjommes tid i bandet blev kortvarig till förmån för Håkan "Hogge" Pettersson. Det kändes dock som trummisarna var av mindre betydelse. Inte för att de var dåliga utan för att bandets låtskriveri var så utvecklat att musikernas roll blev underordnad.
Jag försökte vid flera tillfällen övertala bandet att börja skriva material på engelska. Något låtskrivatrion Batte/Mange/Auwa precis kommit igång med när bandet gick i graven. Så med tanke på språket kan jag förstå MAcKTs val av lokala Jörvars Gosskör Records för sin skivdebut. Däremot har jag fortfarande svårt att förlåta dom. Varför undviker man ett välrenomerat engelskt skivbolag? Att skivan dessutom blev spelad av BBC och även recenserad av NME gör inte den saken lättare. Jag har alltid undrat om ni svenskar verkligen fattade det här bandet? B-Sounds initiativ gör dock att MAcKTs musik numera kan nås av folk runt hela jorden och ingen är gladare än jag.

Av MAcKTs knappt tio gigs fick jag se tre stycken. Jag minns debuten med värme. Men det jag minns bäst är det på Kannan i centrala Linköping i aug-80. Det var mer än fullsatt, publiken var hängiven och galen redan innan bandet var på scen. Det var chock, ångvält, punk, rockenroll, svett och inlevelse. Inget före, under eller efter giget visade på något avsked. Jag blev inte bara ledsen när jag fick beskedet utan också väldigt förvånad men framförallt förbannad. MAcKT var inte först. Men i den tidiga svenska punkvågen var dom det enda band som verkligen definierade begreppet PUNK.

Förutom singellåtarna som ligger utgivna på den här sidan lyssnar jag fortfarande på dom liveupptagningar jag har av bandet. Det är fler än jag som minns "Ludet Bens", "Örnell", "Stranden" (AAAHHH "Stranden" som alltid inledde deras gigs ­ varför kom inte den med på plattan?), "Juha Mieto" eller "WU-U", för att nämna några. Att lyssna på MAcKT idag känns lika självklart som det gjorde 1979-80. Dom låter aldrig daterade. Trots att bandets medelålder låg runt 16 år lyckades de göra tidlös musik. Min flickvän lämnade mig för en hårdrocktrummis vintern 1981. MAcKT är fortfarande vid min sida och punken har vi alltid med oss.