Jovisst. Nångång hände det ju, och nån gång ska ju historien skrivas. Och det var ju då, så varför inte nu?

Kan väl också nämna att denna text skrivs fritt ur minnet, 45 mil från mina klippböcker och fotoalbum, så sakfel förekommer säkert. Skriv å klaga.

In the beginning there was - Acid Spleen. Vid tiden för årskiftet 1981-82 fick vi, ett gäng grabbar i 14-årsåldern - naturligtvis inspirerad av punkvågen - för oss att bilda ett band. Eftersom det är (herrejävlar) tjugo år sen nu, och allt är preskiberat, kan väl nämnas att jag själv klottrade "Assed Splin" på ett antal bussäten innan nån vänlig själ upplyste mig om hur namnet på vårt band stavades.

Acid Spleen bestod av Backswing på sång, Wallan och jag på gitarr, Griph på bas och mr Falkevall på trummor. Vi var absoluta nybörjare på våra respektive instrument, och repade högljutt hela eftermiddagarna, minst fem timmar fyra dar i veckan, i Wallans föräldravillas vardagsrum(!). All heder åt den föräldratoleransen. Att försöka samtala över ett glas mjölk en pappvägg ifrån ständigt upprepat ostämt punknybörjarbröl måste i sanning ha varit en prövning.

Nåväl. Vi hann väl med två spelningar, den mest minnesvärda sannolikt den i linköpingsbutiken Musikcentralens källare; Linköpingsrock -82. Vi var direkt vettskrämda. Wallan vågade inte spela ett enda gitarrsolo, utan stod hela konserten (som finns sparad på video!) med ryggen mot publiken och kompade. Falkevall rörde aldrig vare sig baskaggen eller hi-haten. Den senare pga risken att slå sig själv på knogarna.

Musikaliskt måste nämnas att låten "Zip", nånsorts punkröjare med den utmärkta refrängen " Zip Zip vilken jävla butik / Zip Zip vilken jävla butik", som vi tog med oss under alla år med Lenny's, skrevs under Acid Spleen-tiden. Sen kommer jag inte exakt ihåg alla turer, men våren -83 stod Lenny's Gosskör, ett manskaps- och namnförändrat band, på scenen för första gången.

I mellanperioden hade jag själv fått kicken som gitarrist till förmån för Beckman, som var Wallans gamle polare/klasskamrat. Jag fick komma tillbaks som sångare, och Griph snackade om nån kille i årskurs sju som kunde lira trummor. Han visade sig heta (heter fortfarande) Thomas Löfholm och jag minns hur jag fascinerades av att han faktiskt lyfte rumpan lätt från trumpallen varje gång han slog på craschzymbalen. För att nå den, helt enkelt.

Så där var vi, Lenny's Gosskör. Wallan, Beckman, Jag, Griph och Thomas. Vi insåg att vi alla gick på samma högstadieskola (Ånestad), att vi inte var en gosskör och att vi hade en gemensam nämnare i falskspelande musikläraren Lennart. Lenny's Gosskör blev således ett måttligt bra, tveksamt uppskattat men logiskt bandnamn. Det fick hänga med.

Det här var tiden då fritidsgårdsrocken blomstrade och man pogade till Attentat, Slobobans Undergång och KSMB på Arbis, vars scen var något av drömmarnas mål… Till att börja med lirade vi på de rockgalor som regelbundet ordnades i Ånestad- och Österbergaskolans aulor. Nångång kikade Anton H (hela linköpingsrockens pappa under 80-talet) förbi Ånestad och skrev en synnerligen positiv rescension i Corren. Minnet kan svikta, men jag vill påminna mig att det var bandet Whoops (med nämnde Anton på trummor) som ringde oss och erbjöd oss att lira förband åt dom, som vårt första gig på Arbis. Sen började saker i nån mening rulla på av sig själv. Ryktet gick och vi blev något av "ett namn" som rätt snart hade lirat på alla tänkbara scener i Linköping. Från Café Big Bang (kommer ni ihåg det??) till raggarfester på universitetsområdet…

Medlemmar byttes. Wallan och Beckman ut och Kentha in (och jag hängde på mig guran igen, den sättning som kan avnjutas här på webben). Efter Kentha kom Roger the Charles samtidigt som vi tog in Jovnas på Keyboard. Åsså försvann Roger, och Fritte kom in. Nu är vi framme vid -86. Fritte försvann han med och sist - och kanske mäktigast - i gitarristledet kom så Stellan. Stollen. Ska väl också nämnas att en kort sejour gästspelade Berta. Vi gitarrduellerade inför femton förvånade fritidsgårdsbesökare i Ryd. Björna och Micke Outland var också och provspelade en kortis men där bidde det inget.

Som mest populära var vi nog runt -87-88. Vi vann grundomgången i premiärvarvet (just det, -87) av fritidsgårdsrocktävlingen Rockkarusellen (men blev oplacerade i finalen), och fick förmånen att spela på AC/DC-s (oj, nu vill jag gardera mig för det där med minnet igen…) gamla PA-system under Rock-SM -88. Sen kan (ska) man ju diskutera om rocktävlingar säjer nåt om ett bands kvalité, men det var mycket sånt då, och det var kul att va där. Måste nämna Videocafét också. Fan vad kul. Jag tror vi spelade där fem gånger under -88 (jävla dubbelmoralist, säger nån, när vi stod där och gastade om Göthes Borg…), och det var fullsatt varenda torsdag.

Men det var trögt att komma utanför Linköping. Vi skickade demotejppost till alla tänkbara arrangörer men fick mycket tji. År -89 bodde jag ett halvår i Stockholm och lyckades så äntligen greja ett gig på Cityhallen med annons i storstadsblaskan och allt. Ujuj. Skitkul spelning (även om vi hade konkurrens av Bon Jovi på Hovet, en del publik gick dit istället…), och saker hade kanske kunnat lossna, om vi hängt i. Men vi åkte hem, snackade, och Stellan skulle flytta från Limpan, och vi la ner hela paketet. Synd. Idag hade vi varit Lenny's Gubbkör.
***
Vad hände sen då?

Thomas har varit musikaliskt aktiv och är det fortfarande. TC-4 och Charlotte the Harlot hette gängen ett tag, och numera trummmm-petar han i Blus Cats. Ej att förglömma Höj Ribban, kanske den logiska Lenny's-fortsättningen, som Thomas och jag lirade i under nåt år direkt efter Lenny's.

Beckman är också popgitarraktiv i Linköping.

Ständigt muntre Stellan är datanörd i Tjockhult.

Jovnas, som bor i Göteborg, hörs jag med hyfsat ofta, åsså blir vi nostalgiska över hur bra vi var…

Griph träffar jag allt som oftast när han är ute å jobbar, men han lirar numera inget. Han basapade också en tid i TC4.

Vad Wallan, Roger och Fritte gör, vet jag inte.

Kentha sitter hemma och songwriterpular.

Själv gick jag från Lenny's till Höj Ribban (ja, med Thomas då). Sen hade vi nåt jazzplojfolkhögskoleprojekt som hette Mera Bomber. Riktigt hemma efter Lenny's blev jag nog först som gitarrist i Fehtara, ett projekt värd sin egen historia som inte ryms här. Numera måste jag väl motvilligt medge att gurorna mest står och dammar.

•  Inte Illa Pinkat, som i sin helhet finns precis här på Bosses webbplats, var vår första tejp, och den enda som vi tryckte upp och sålde. Man minns studiobesöket, en lördag-söndag -84; I en föräldravilla i Hjulsbro satt Bosse med 90 cm reverb i potatiskällaren. Kentha satt i en garderob och lade gitarrpålägg och trummorna riggades i vardagsrummet. Fantastiskt. Låten Helena var tejpens hit. Hela texten, utom refrängen, improviserades vid varje tillfälle. Lite kul då att mr Bo här på nätet bemödat sig om att ta ut, och plita ner texten… Några grabbar i Mjölbybandet Tages Titthål spelade faktiskt in en syntploppcoverversion av Helena.


 

•  1985 spelade vi in tre (och en halv) låtar hos Lennart i Studio AVO. Låtarna var Ett blodigt öga, Den Gamle, BSS? och trettio sekunder Lenny's hot Boogie. BSS? var (är) en jävligt bra stunsigt hård låt, men annars tror jag att vi var på väg in i ett möjligen missriktat influensläge, det skulle vara lite "fint", och tejpen har naggats ganska hårt av ålder.

•  1987 hade vi ju tänkt att vinna Rockkarusellfinalen och få släppa en singel. Det gick ju inte, men vi gick in i studion igen. På tejp hamnade Göthes borg, Stopp Stopp Stanna (I Lagens Namn), Heja Svenne Röjde I Diket (Ch. III) och Siewert Bequerel. Göthes Borg släpptes på samlingsvinylen Projekt 12. Idel bra låtar, men även här märks det i efterhand att det var ju åttiotal, och utmärkt kompetente ljudteknikern Tommy Ljunggren rattade - med våra glada tillrop - in ett runt och pysigt inte alls elakt sound. Själv gillar jag Heja Svenne… , sista delen i trilogin om Sven, med en jävla massa gitarr och bra ös.

•  1989 spelade vi in vår bästa tejp, vilken också blev vår sista. Axewitch-Micke och -Matte rattade ljudet. Dahls tal, Regnbågens Ände, Bakfyllevisan, Crap Rap, Svartvita tankar och Krig På TV bandades. Visst osar det 80-tal om denna tejp också, men det känns som om vi växt in i de ambitioner vi haft under ett par år och sättningen med Stellan på gitarr var också vår instrumentalstarkaste. Krig På TV är den bästa låt jag varit med att skapa och Crap Rap var tamejfan den första hårda svenskspråkiga crossover-rapen. Dahls tal faller lite ur ramen, ett något krystat "beställningsjobb" till samlingsskivan Musik för Miljön.