Helene Bragsjö: Voice, Keyboard
Annette Johansson: Voice, Keyboard
Lars Holm: Drums
Anders Trosell: Guitar
Peter Kagerland: Guitar
Johan Björklund: Bass
Text/Music: H Bragsjö, A Johansson, L Holm, A Trosell, P Kagerland
Kizza Ping in Johannelund
Valued attraction 4(10) in:
Männen (3:44)
Kizza Ping in B-Sound basement
In the basement adding K-Ping voice.
Message from Peter, Speak Swedish or die:
Precis så löd rubriken till en artikel i Östgöta Correspondenten i januari 1982. Även om vi trackades av en del av våra kamrater låg det faktiskt en hel del sanning i den. De flesta av oss var fostrade av punken men hade börjat tröttna. Den otroligt spännande punkscenen från 1977-1980 hade så sakta ebbat ut. Banden som tog över efter The Clash och Ebba Grön hette The Exploited och Anti-Cimex och var långt ifrån lika kul. Istället kom band som Simple Minds, U2 och Reeperbahn, och det var där någonstans Kizza Ping startade.
De första ackorden togs 1980. Anders, Johan, Lars och jag hade spelat i punkband som RAS, ÅOBF, Spy och Zpamhead. Under sommaren hade jag gjort några spelningar med skojbandet Rabarbarna. Där sjöng Helene och Annette ”Ung och finnig”, den enda låt vi hade. När det blev dags att bilda ett riktigt band senare under hösten var tjejerna självskrivna.
Helene och Annette, våra alldeles egna Annifrid & Agnetha, var förstås en stor tillgång. De använde sina röster på flera olika sätt, ibland ägnade de sig till och med åt det underskattade sångsättet kanon! Johans och Anders låtar gjorde också att vi skilde oss från de flesta övriga band i staden, Johans speciella basspel likaså. Det faktum att vi var sex på scenen gjorde säkert också sitt till. Punken var helt enkelt långt borta.
Att fixa spelningar hemma i Linköping var inga problem den här tiden. Det var bara att ringa upp fritidsgårdarna (jo, det fanns sådana då) och bestämma datum. Musikföreningen Rock d’Amour fanns förstås också och folk kom det alltid.
På något sätt lyckades vi ta bandet ett steg till. Vi fick spelningar i grannstäderna, skrev skivkontrakt med lokala Dåvhjort Records och singeln ”Männen”/”Lär i tid” (givetvis inspelad hos Bosse Sound) fick till och med en helt OK recension i dåtidens musikbibel Schlager. Vi intervjuades av Radio Östergötland, låg flera veckor på den lokala försäljningslistan och gjorde små turnésvängar till Gävle, Västerås och Göteborg.
Kanske hade vi kunnat komma ännu längre. I mars 1982, bara ett par månader efter singeln, gjorde vi dock vår sista spelning. Idag, nästan tjugo år senare, har jag ingen aning om varför vi lade av. Jag måste ringa någon av de andra och fråga om de minns.
Att lyssna på de här gamla låtarna idag känns konstigt. Visst låter det lite daterat, men samtidigt gillar jag det jag hör. Trots att vi bara var mellan arton och tjugo lyckades vi göra något som inte lät som allt annat.
Och punken hittade de flesta av oss tillbaka till.
Peter / april 2001
For you who survived the Swedish: Read it in Swenglish here:
Johan then went to a band in this house:
